Mephala

Åh jag önskar jag kunde svänga ihop orden som Dorothy Parker, lite så där nonchalant men ändå med stil. Kunna formulera meningar med sju olika lager som Herr Lindgren och att man inte kan läsa boken på en dag för varje ord är dubbelbottnat. Jag vill kunna skriva som Solanas, elakt, analyserande och okomplicerat. Skjuta någon elak karl i bröstet, mest för han förtjänar det och påpeka de skillnader som stör men aldrig berör män. Istället sitter jag här med mina skrala små bokstäver som aldrig riktigt vill passa ihop. Jag vrider och vänder men i slutändan sitter jag med samma resultat och önskar att mina händer kunde dansa lättare över tangentbordet. Sen är det alltid denna prestationsångest, detta skapande som bör resultera i något trådaktigt, en sådan där röd en. Men jag ändrar tankegång och hoppar mellan tangenterna medan styckena lever sitt eget liv. Det gör mig så irriterad och det slutar alltid med att jag sitter med en text som aldrig känns klar, som hade kunnat ha mer liv ,mer känsla, vara mer stilsäker eller bara mindre jag.

Äsch. Man blir aldrig någon Hobb eller Cohello. Men vem vet, ett liv i en trång liten fyra utan vedklyvning och två barn kanske låter denna Jean Grey äntligen bli Phoenix.