Mephala

2016-11-14
21:41:25

Who run the world? Girls!

Irma! Du beter dig som en kille!
Det var ingen komplimang utan nedsättande. Irma blev så klart ledsen och vi löste det på något sätt. Men hur kan man lösa det när hon som uttalar det anser det vara dåligt att vara pojke för ALLA pojkar slamsar och stör och beter sig illa. I alla fall alla i hennes klass och på skolan. Jag hävdade, till min förvåning, inte alla pojkar och sa att slamsa är en mänsklig grej och att hennes syster är en flicka. MEN JAG VEEEEEET! Jag sa inte hon var en pojke, jag sa hon betedde sig som en. 
När hon lagt sig så började jag fundera om jag kanske hade fel för är det inte så vi uppfostrar våra pojkar? Det är okej att vara slamsig, barnslig och inte bry sig om skolan. Det är ett macho-ideal att leva upp till vilket gör det svårt för pojkar i en skolmiljö att anpassa sig vilket i sin tur leder till sämre betyg och svårt att ta sig in på en högre utbildning. Kanske hon hade rätt i att alla pojkar är så, eller snarare normen om hur en pojke bör vara. Gråt inte, det är tjejigt. Jävla kärring. Sluta bete dig som en fjolla. Kanske min nioåring har genomskådat den socialisation som pågår omärkbart runt omkring oss och tyckte att hennes lillasyster bör rätta in sig i ledet bland de seriösa och duktiga flickorna istället för att slamsa runt som en pojke. Kanske hon redan insett, att pojkar har en sämre chans i livet men även i relationer eftersom de inte ges verktyg att ta hand om sina känslor vilket leder till en större självmordfrekvens bland män och även depression. Egentligen var hennes uppmaning till hennes lillasyster en oro över vad som kommer om man beter sig som en pojke. Oron har aldrig legat i att lillasyster väljer det som anses vara traditionellt pojkkläder, badar i badbyxor eller helst är en drake på prinsesskalaset. Det är slamsandet och tramsandet som gör att man är en pojke, inte att du har kalsonger och spiderman på väggen. Mitt i all röra med middag och arga barn och förkylning så gav jag det inte en vidare längre tankestund utan jag släckte branden. Nu när jag sitter i soffan, har sett de fantastiska historieätarna(jag har recept på kalvhjärna i min kokbok från 1917 ifall någon är intresserad), fortfarande äckligt förkyld men inte lika stressad så inser jag att min äldsta dotter redan är mer feminst än vad jag någonsin varit och att när hon skriver Grrl Pawer på ett papper så menar hon det till fullo, trots att vi får sämre lön, utsätts för sexuella trakasserier och får stå för det mesta av det obetalda jobbet. Min förhoppning är att när hon växer upp så har vi kommit ett steg längre eftersom man inte längre diskuterar aborträtt utan den är självklar eller huruvida man bör frias för man sov då man våldtog någon eller att våldtäkt som sker i en park inte är ett allvarligt brott. 
Men en flicka får väl drömma. 
2016-11-03
17:25:00

Everything's good, I said, everything's fine. You don't know, don't know it's the end of your time. How does it feel to be turned away? I've known it, baby, almost every day. Sly, sly, sly like a demon's eye.

Jag vaknade i morse av att det knackade på väggen, ni vet en sån där jätteirriterande knackning och jag insåg i min sömndruckenhet att det var en hackspettjävel som satt på väggen. Min första tanke var att ringa pappa men kom på när jag vaknat till att jag inte var i Kusfors längre utan i Norsjö. Trött som jag var orkade jag inte gå ut och skrämma iväg den men knackande fortsatte och jag såg framför mig själv det stora hålet som skulle bli på väggen. 
Jag masade mig tillslut upp, struntade i frukosten och drog på jobbet för att slutföra lite saker. Visst är det fantastiskt med lov? Hittade ekologiskt vin på systemet och skrivarpapper på Novicom och var lite lätt tacksam att jag inte alls var kvar i Kusfors. Hasade mig hem i halvkylan och snön medan planerna på middagen tog form vilket gjorde att jag skippade lunchen också. Istället fann jag i Spotify bland veckans förslag Anna Ternheim och kliandet i fingrarna blev för stort så jag tog ut "What have I done" på bas medan jag förbannade att jag inte bodde i Kusfors längre eftersom grannarna måste hata mig efter tjugonde spelningen för att hitta rätt på basen. Men tillfredställelsen att faktikst kunna ta ut en låt helt själv fyllde upp mig så totalt att oron över grannarna släppte rätt snabbt. När jag väl hängde upp basen på väggen så hörde jag knackandet igen på väggen så jag öppnade irriterat balkongdörren för att inte alls se en hackspett flyga iväg utan allt var lugnt och stilla. Precis då jag var på väg att stänga dörren hör jag knackandet ovanför balkongen så jag sträcker mig upp och knackar på väggen varav en liten talgoxe flyger skrämt iväg. Den sätter sig på granen en bit bort och tittar på mig. Jag stänger dörren och undrar vad tusan den gjorde där medan den fortstätter titta på mig som om den vill något. Senare ser jag hur den sätter sig på min balkong och tittar in på mig och jag inser tillslut vad den vill säga. Med ett leende på läpparna fortskrider dagen rätt bra och jag behöver inte öppna djurens språk för att inse vad den ilsket ville knacka in i mig. Tur jag blev påmind, det är så lätt att glömma ibland när förtvivlan gräver stora hål i själen och ensamheten vrider sig om en.