Mephala

2014-03-30
21:53:53

Stop Draggin´ My Heart Around

Jag försöker ännu en gång att motstå. Jag tar upp kampen mot mig själv och binder starka band runt mina begär. Den här gången ska det lyckas. Den här gången ska jag motstå. Den här gången ska jag inte trilla dit genom ett simpelt, jamen bara den här gången. Jag tvingar mig upp ur sängen. Jag tvingar mig själv att inte få raseriutbrott. Jag tvingar mig själv att intala min kropp att den mår bättre nu. Det skriker. Det drar. Det suger. Jag kan inte anklaga andra att sitta fast i våffeljärnet då jag inte själv tar ut min hand ur den. Dubbelmoral säger jag till mig själv och drar snabbt bort handen. Märkena efter järnet svider och jag försöker att stå ut med de plågor som det innebär. Jag dämpar med ett extra ägg. Jag försöker dämpa med hallon och grädde. Jag försöker. Men hela min kropp skriker efter vitt bröd, tårtan i kylen, kakorna i skafferiet, godiset på hyllorna, lakrits, choklad, sockrad mumsig yoghurt och egentligen allt som ger mig kicken. Sockerkicken. Igår bestämde jag mig. En dag i taget. Jag ska ta långsamma steg  mot att bli av med denna abstinens. Inga undantag. Inget fuskande .För jag klarar inte av det. Jag trillar dit och sen sitter jag så hårt fast att jag knappt tar mig loss. Detta socker. Detta beroende som har följt mig i så många år. Kanske den här gången lyckas jag? Kanske jag har trillat ner i så många fällor att jag känner igen dem alla? Kanske. En dag i taget.
 
 
Och just ja. Hej jag heter Sandra och jag är sjukligt sockerberoend
2014-03-29
09:23:25

Blue jeans, white shirt Walked into the room you know you made my eyes burn It was like, James Dean, for sure You're so fresh to death and sick as ca-cancer

Hur många gånger kan man bli besviken undrade hon. 247 gånger svarade jag. Precis 247. Varken mer eller mindre. När den summan är uppnådd så har man fyllt sin kvot av svek. 247 gånger. Jag lovar, jag har räknat. När den 247:e gången är slagen så finns det ingen väg tillbaka. För jag vet. 247 gånger är för mycket. 247 gånger är förödande. 247 gånger är dödande. Men det är precis så mycket man uthärdar. När man kommit dit att den människa som påstår sig bry sig ännu en gång låter en hoppas utan någon grund så är man klar. Då har 247 gånger för mycket utspelats. Man har legat på ett kallt golv och gråtit. Man har stått mitt på ett torg och låtit tårarna skölja över en. Man har dött. Man har återuppstått bara för att dö igen. Men tillslut så reser man sig. Man borstar bort dammet och inser att man är odödlig. Förvånat tittar man ner på sin själ som numer består av kevlar. Allt som var brustet har satt sig på sin plats igen. Limmet fanns inom en själv. Ännu mer förvånad letar man efter den känsla man närt under så lång tid. Man letar i sitt hjärta. I sin själ. I sitt huvud. I en gammal melodi som en gång betydde allt. Man letar tillslut i nötta gamla ord men ingenstans finns det. Det enda man hittar är ett förakt. Ett förakt som är lika starkt som den känsla som en gång sprängde ens bröst. Förakt för sig själv. Förakt för den man tillåtit sig vara. Förakt för den människa som 247 gånger aldrig insåg ens värde. Förakt för de som aldrig förstod.
 
2014-03-24
20:52:41

All through the day, I me mine I me mine, I me mine All through the night, I me mine I me mine, I me mine

Fejkar man ett leende. Säger man att allt är bra. Återskapar man klyschor. Ler man lite större. Ja då passar man in. Jag har aldrig varit vidare bra på spel. Inte ens fotbollen klarade jag av. Så jag står där bredvid och försöker hitta min yta. Hittills har jag aldrig lyckats men numer skaver inte ensamheten lika mycket. För limmet som skulle klistras på allt tappades bort i sökandet efter sanningen.