Mephala

2015-11-28
13:45:47

Hold me close and hold me fast The magic spell you cast This is la vie en rose When you kiss me heaven sighs And though I close my eyes I see la vie en rose

Men hur duktig är jag på att skriva då? inte vidare. Men det kan bero på att jag inte har något att skriva om, inga vänner, ingen kärlek, ingen vettig fritid och ett rätt intetsägande jobb. Jag har två underbara barn, men det vore väl onödigt att tjata om dem här.
Så jag vilar.
Vilar tankarna från alltför stora planer. Vilar kroppen från alltför stora planer som skäver. Vilar planerna från alltför höga prestationer. Vila prestationerna från att bli för stora. För allt har blivit för stort. För skävande. För högt. För mycket helt enkelt.
Jag slutade fokusera på balansen och då tappade jag den totalt. En skulle kunna tro att om man bara balanserar tillräckligt länge och tillräckligt noggrant så kan man släppa fokus. Men så fort jag släppte fokus så rasade alltihop samman och bollen började rulla. Fortare än jag hade kunnat ana och plötsligt var det omöjligt att ens upprätthålla den minsta balans inom något område.
Jag har mig själv att skylla. Jag borde veta bättre vid det här laget. Jag borde ha stoppat innan allt rusade iväg men jag tittade åt ett annat håll när bollen satte iväg.
Så nu får jag betala priset. Igen.
Det är dags att ta sig tiden för att åter hitta den där sköna känslan då allt låg på sina rätta platser, då minsta lilla tankeansträngning inte ledde till utmattning. Jag hoppas bara att jag hittar vägen tillbaka från där jag irrade bort mig.
 
 
2015-11-01
11:27:40

Never insecure until I met you Now I'm bein' stupid I used to be so cute to me Just a little bit skinny Why do I look to all these things To keep you happy Maybe get rid of you And then I'll get back to me

Jag kan inte med klarhet minnas den dag då jag slutade att se mig själv som ett subjekt och transfomerades till ett objekt. Kanske det kom smygande eller så var jag bara ouppmärksam på den dag då mina ben slutade vara till för att springa och hoppa med. Plötsligt spelade det ingen roll att de tog mig över höjdhoppsribban eller fick mig, hjälpligt, att sparka en fotboll, för de skulle helt plötsligt vara attraktiva utifrån någon annans blick. Jag var inte gammal då jag började raka bort de få mjuka ljusa fjun jag hade och läste förtvivlat att man måste träna benen för att de skulle se snygga ut i kjol. Min kropp som tidigare aldrig varit i rampljuset hamnade där brutalt och utan pardon. Den dög inte. Hade jag inte tänkt på att träna min rumpa inför sommaren så att den skulle sitta snyggt i en bikini och hur hade jag kunnat glömma att magen måste vara muskulös, men inte för mycket, glöm inte bort att former gillas. Jag minns inte när jag kom in i denna sjuka karusell av självförakt och kroppsförändring, jag dög inte och jag såg ju att alla omkring mig objektifierades in i absurdum. Vänner, ovänner, på tv,  reklamen. Alla kvinnor runtomkring mig blev bedömda, dömda, berömmande utifrån hur väl de passade in i mallen. Och jag föll in i det hela och gick under så många år i tron att mitt värde satt i mitt yttre och hur andra bedömde och berömde mig. För vilka av oss systrar har inte fallit i den fällan? Hur många av oss rakar oss, sminkar oss, tränar oss i tron om att vi gör det för oss själva när vi egentligen sitter fast i patriarkala strukturer som har hamrat in i oss sedan innan vi kom i puberteten. Var det inte tips och trix i Frida så nämnde reklamen åt oss hur vi borde se ut, eller en välmenad pojkvän eller bara allmänna män runtomkring oss som så gärna ville berätta hur vi borde se ut eller hur vi, i deras blick, blev funna attraktiva. Som om det vore en ynnest att en man, ovsett ålder eller relation, bedömde vårt utseende. I positiv bemärkelse skulle vi ta åt oss och hålla käft, i negativ bemärkelse skulle vi tyst ta åt oss och fundera på hur vi kunde förändra oss. Alltid denna manliga blick. Alltid detta jävla bedömande från topp till tå. Alltid för tjock, för smal, för lite smink, för mycket smink, för kort, för lång, för rakad, för orakad. 
För vi får aldrig glömma bort. Vi duger inte. Tro det gärna, men förändra lite till. I kapitalismens namn. I patriarkatets namn. I männens veto om våra kroppar. 
Jag vill inte längre. Jag vill sluta bli bedömd utifrån hur vältränad, smal, stora bröst, välformad rumpa, långa ben eller lockigt hår jag har eller inte har. Jag är en människa. Jag är jag och min kropp är bara min att bedöma och förändra. Inte utifrån dina kriterier eller dina åsikter. För ska jag vara ärlig, jag lever inte för din tillfredställelse. 
Så systrar, förena er mot idiotin. Förena er mot patriarkatet. Förena er mot den kapitalsim som säger att vi måste köpa mer för att duga. 
Systrar följ med. 
 
(och som vanligt måste jag lägga in en liten notis, för ni som inte förstår bättre och som misstolkar, nej jag vurmar inte för ohälsosam övervikt eller anorexia. Jag vurmar för att låta andras kroppar vara deras och att man får fokusera på sin egen istället för att döma ut andras. Vill man träna eller vill man få hjälp med sin träningsanorexi så är båda okej. Vill man sminka sig eller inte sminka sig så är det okej. Så den diskussionen, som Stina Wolter, Lady Dahmer med fler får föra dagligen hoppas jag ni lämnar. Det är en rätt tröttsam diskussion där folk inte vill se det riktiga problemet)