17:25:00
Everything's good, I said, everything's fine. You don't know, don't know it's the end of your time. How does it feel to be turned away? I've known it, baby, almost every day. Sly, sly, sly like a demon's eye.
Jag vaknade i morse av att det knackade på väggen, ni vet en sån där jätteirriterande knackning och jag insåg i min sömndruckenhet att det var en hackspettjävel som satt på väggen. Min första tanke var att ringa pappa men kom på när jag vaknat till att jag inte var i Kusfors längre utan i Norsjö. Trött som jag var orkade jag inte gå ut och skrämma iväg den men knackande fortsatte och jag såg framför mig själv det stora hålet som skulle bli på väggen.
Jag masade mig tillslut upp, struntade i frukosten och drog på jobbet för att slutföra lite saker. Visst är det fantastiskt med lov? Hittade ekologiskt vin på systemet och skrivarpapper på Novicom och var lite lätt tacksam att jag inte alls var kvar i Kusfors. Hasade mig hem i halvkylan och snön medan planerna på middagen tog form vilket gjorde att jag skippade lunchen också. Istället fann jag i Spotify bland veckans förslag Anna Ternheim och kliandet i fingrarna blev för stort så jag tog ut "What have I done" på bas medan jag förbannade att jag inte bodde i Kusfors längre eftersom grannarna måste hata mig efter tjugonde spelningen för att hitta rätt på basen. Men tillfredställelsen att faktikst kunna ta ut en låt helt själv fyllde upp mig så totalt att oron över grannarna släppte rätt snabbt. När jag väl hängde upp basen på väggen så hörde jag knackandet igen på väggen så jag öppnade irriterat balkongdörren för att inte alls se en hackspett flyga iväg utan allt var lugnt och stilla. Precis då jag var på väg att stänga dörren hör jag knackandet ovanför balkongen så jag sträcker mig upp och knackar på väggen varav en liten talgoxe flyger skrämt iväg. Den sätter sig på granen en bit bort och tittar på mig. Jag stänger dörren och undrar vad tusan den gjorde där medan den fortstätter titta på mig som om den vill något. Senare ser jag hur den sätter sig på min balkong och tittar in på mig och jag inser tillslut vad den vill säga. Med ett leende på läpparna fortskrider dagen rätt bra och jag behöver inte öppna djurens språk för att inse vad den ilsket ville knacka in i mig. Tur jag blev påmind, det är så lätt att glömma ibland när förtvivlan gräver stora hål i själen och ensamheten vrider sig om en.