Mephala

2015-11-01
11:27:40

Never insecure until I met you Now I'm bein' stupid I used to be so cute to me Just a little bit skinny Why do I look to all these things To keep you happy Maybe get rid of you And then I'll get back to me

Jag kan inte med klarhet minnas den dag då jag slutade att se mig själv som ett subjekt och transfomerades till ett objekt. Kanske det kom smygande eller så var jag bara ouppmärksam på den dag då mina ben slutade vara till för att springa och hoppa med. Plötsligt spelade det ingen roll att de tog mig över höjdhoppsribban eller fick mig, hjälpligt, att sparka en fotboll, för de skulle helt plötsligt vara attraktiva utifrån någon annans blick. Jag var inte gammal då jag började raka bort de få mjuka ljusa fjun jag hade och läste förtvivlat att man måste träna benen för att de skulle se snygga ut i kjol. Min kropp som tidigare aldrig varit i rampljuset hamnade där brutalt och utan pardon. Den dög inte. Hade jag inte tänkt på att träna min rumpa inför sommaren så att den skulle sitta snyggt i en bikini och hur hade jag kunnat glömma att magen måste vara muskulös, men inte för mycket, glöm inte bort att former gillas. Jag minns inte när jag kom in i denna sjuka karusell av självförakt och kroppsförändring, jag dög inte och jag såg ju att alla omkring mig objektifierades in i absurdum. Vänner, ovänner, på tv,  reklamen. Alla kvinnor runtomkring mig blev bedömda, dömda, berömmande utifrån hur väl de passade in i mallen. Och jag föll in i det hela och gick under så många år i tron att mitt värde satt i mitt yttre och hur andra bedömde och berömde mig. För vilka av oss systrar har inte fallit i den fällan? Hur många av oss rakar oss, sminkar oss, tränar oss i tron om att vi gör det för oss själva när vi egentligen sitter fast i patriarkala strukturer som har hamrat in i oss sedan innan vi kom i puberteten. Var det inte tips och trix i Frida så nämnde reklamen åt oss hur vi borde se ut, eller en välmenad pojkvän eller bara allmänna män runtomkring oss som så gärna ville berätta hur vi borde se ut eller hur vi, i deras blick, blev funna attraktiva. Som om det vore en ynnest att en man, ovsett ålder eller relation, bedömde vårt utseende. I positiv bemärkelse skulle vi ta åt oss och hålla käft, i negativ bemärkelse skulle vi tyst ta åt oss och fundera på hur vi kunde förändra oss. Alltid denna manliga blick. Alltid detta jävla bedömande från topp till tå. Alltid för tjock, för smal, för lite smink, för mycket smink, för kort, för lång, för rakad, för orakad. 
För vi får aldrig glömma bort. Vi duger inte. Tro det gärna, men förändra lite till. I kapitalismens namn. I patriarkatets namn. I männens veto om våra kroppar. 
Jag vill inte längre. Jag vill sluta bli bedömd utifrån hur vältränad, smal, stora bröst, välformad rumpa, långa ben eller lockigt hår jag har eller inte har. Jag är en människa. Jag är jag och min kropp är bara min att bedöma och förändra. Inte utifrån dina kriterier eller dina åsikter. För ska jag vara ärlig, jag lever inte för din tillfredställelse. 
Så systrar, förena er mot idiotin. Förena er mot patriarkatet. Förena er mot den kapitalsim som säger att vi måste köpa mer för att duga. 
Systrar följ med. 
 
(och som vanligt måste jag lägga in en liten notis, för ni som inte förstår bättre och som misstolkar, nej jag vurmar inte för ohälsosam övervikt eller anorexia. Jag vurmar för att låta andras kroppar vara deras och att man får fokusera på sin egen istället för att döma ut andras. Vill man träna eller vill man få hjälp med sin träningsanorexi så är båda okej. Vill man sminka sig eller inte sminka sig så är det okej. Så den diskussionen, som Stina Wolter, Lady Dahmer med fler får föra dagligen hoppas jag ni lämnar. Det är en rätt tröttsam diskussion där folk inte vill se det riktiga problemet)
 
 
 
 
 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: