Mephala

Men hur duktig är jag på att skriva då? inte vidare. Men det kan bero på att jag inte har något att skriva om, inga vänner, ingen kärlek, ingen vettig fritid och ett rätt intetsägande jobb. Jag har två underbara barn, men det vore väl onödigt att tjata om dem här.

Så jag vilar.

Vilar tankarna från alltför stora planer. Vilar kroppen från alltför stora planer som skäver. Vilar planerna från alltför höga prestationer. Vila prestationerna från att bli för stora. För allt har blivit för stort. För skävande. För högt. För mycket helt enkelt.

Jag slutade fokusera på balansen och då tappade jag den totalt. En skulle kunna tro att om man bara balanserar tillräckligt länge och tillräckligt noggrant så kan man släppa fokus. Men så fort jag släppte fokus så rasade alltihop samman och bollen började rulla. Fortare än jag hade kunnat ana och plötsligt var det omöjligt att ens upprätthålla den minsta balans inom något område.

Jag har mig själv att skylla. Jag borde veta bättre vid det här laget. Jag borde ha stoppat innan allt rusade iväg men jag tittade åt ett annat håll när bollen satte iväg.

Så nu får jag betala priset. Igen.

Det är dags att ta sig tiden för att åter hitta den där sköna känslan då allt låg på sina rätta platser, då minsta lilla tankeansträngning inte ledde till utmattning. Jag hoppas bara att jag hittar vägen tillbaka från där jag irrade bort mig.