14:18:30
Känsliga läsare varnas. Byt blogg eller logga in på Facebook där solen konstant skiner.
"Hö hö, har du mens eller?" Eller så kommer ett skämt om PMS. Hela grejen med PMS är skämtbelagd, att vi kvinnor är arg en gång i månaden. Skitkul tydligen och något man ständigt kan driva med.
För vissa är det inget skämt. För vissa är det dödligt allvar. Jag avundas de kvinnor som har måttliga eller ingen PMS. De som lever med sin cykel där enda förändringen är att man får mens och möjligtvis är lite mer kåt då man har ägglossning. Jag önskar mig inga julklappar, jag önskar mig en balanserad månad.
PMDS kallas det tydligen det jag har. Dysfunktionell. Bättre går det nog inte beskrivas.
Idag har jag dansat runt. Orkat städa och känt ren och skär lycka. Varför? Jag fick mens för två dagar sedan. Under en veckas tid har jag dragits med självmordstankar, orkeslöshet och en ilska som inte går att beskriva i ord. Kanske till och med mer än en vecka. Jag längtar efter mens för då får jag bli normal igen. Glad, lycklig, aktiv och mig själv. Jag hatar varje gång ägglossningen är slut för då börjar det sakta men säkert dala nedåt tills jag sitter där arg, ledsen och helt slut i kropp och själ. Tills mensen kommer, då får jag dansa igen, skratta, umgås med människor och bete mig som mig själv.
Medicinering finns. För den som klarar av det. Ett piller gav mig magsår, det andra gjorde mig extremt illamående och totalt likgiltig, vilket är skönt i tanke på hur man mår annars och det tredje, sista pillret gjorde mig så trött att jag sov konstant när jag inte tvingade mig upp och jobbade.
P-piller sa barnmorskan, det kan fungera. Fast inte för alla så klart Jag ha provat P-piller med resultatet av konstant PMS månaden runt.
Så vad gör jag? Jag genomlider det hela och försöker komma ihåg att det inte är mig det handlar om, utan hormonerna. Tänka tacksamt på allt jag har och allt som finns runt omkring en. Stå ut helt enkelt.
Så är jag inte mig själv. Är jag kort i tonen, elak eller arg. FÖRLÅT! Jag menar det, för jag gör mitt bästa att kontrollera det okontrollerbara.
Ifall du undrar om jag har mens så kan jag lungt(eller mest troligt elakt) säga att, nej det har jag inte, men jag hoppas vid gudarna att jag snart får det.