Mephala

Jag ger upp! var min tanke för nästan tre år sedan. Jag orkar inte dejta mer och träffa totalt fel person som antingen stressar mig, luktar illa, skicka kalsongbilder, saknar mig alldeles för fort, har ett irriterande skratt eller vill umgås med mig på mina barnlediga helger. Det har jag ju inte tid med, jag har ju viktiga saker att pyssla med. Så jag gav upp. Det var inte vidare svårt då jag redan hade allt jag behövde, två underbara flickor, goda vänner, en lägenhet, bil, jobb och egentligen allt jag behövde. Jag klarar mig utmärkt själv utan någon stressande karl som inte ens tillför något till min vardag. Inställningen var att leva själv eftersom jag klarar mig utmärkt som ensamstående mamma. Och så blev det, tills jag fick det där smset och en förfrågan om en dejt. Inofficiellt hade jag redan tackat ja, men det är en annan historia.

 

För snart två år sedan pallrade jag mig nervöst iväg på ännu en dejt. Och det sket sig totalt, redan på första dejten. Han var allt alla andra inte varit och inte nog med det, han luktade otroligt gott. Jag visste redan efter middagen att det här är kört, den här mannen vill jag lära känna mer och han får mer än gärna uppta alla mina barnlediga helger, om han vill. Och himla tur för mig, han ville det. Så jag gav upp, tanken på ett evigt singelliv och hittade rätt.