Mephala

Jag kände en våg av lättnad skölja över mig och jag tittade henne i ögonen och sa ett innerligt tack. Det var där och då, när spänningen väl släppte, som jag insåg hur spänd jag faktiskt varit och under en väldigt lång tid. Vi diskuterade medicinering medan Irma körde några bilar upp och ner för en kana, hon var inte vidare brydd att hon just fått en diagnos för sin magont. Å andra sidan, vad spelar det henne för roll, det tar ju inte bort den jävulska smärtan som hon känner då det sätter igång men med tanke på hennes undran när medicinen skulle komma så hade hon någonstans hört på ett öra då jag och doktorn diskuterade. 
Jag hade lätt kunnat pussa läkaren där och då, men då det passar sig dåligt att pussa på folk utan att de vill det så höll jag mig och gjorde små glädjeskutt inom mig. En diagnos gör saken så mycket lättare, för det första den glädjande nyheten att jag hade rätt och att jag och Jonas kamp för att få komma till läkaren och bli tagna på allvar faktiskt gett resultat. Men framför allt så kan Irma få en behandling som förhoppningsvis hjälper och jag behöver inte ligga sömnlös i tron om att hennes fuktansvärda magont är någon hemsk sjukdom som kommer ta henne ifrån oss. 

Läkaren förklarade att de behövde licens  från läkemedelsverket för att få medicinen utskriven och jag såg framför mig hur mitt barn skulle bli beroende av en medicin eller eventuellt få sådana hemska biverkningar så hon skulle både tappa armar och ben (det gäller att alltid ha en positiv inställning och tro det bästa...). Men tydligen var det en gammal allergimedicin och läkaren, som för övrigt var fantastiskt, försäkrade mig lugnt om att det inte alls var någon fara. 

När vi väl gick därifrån så höll jag hårt i lappen där hon skrivit upp vilken medicin vi skulle efterfråga på apoteket. Irma hoppandes vid min sida frågade vad vi skulle äta och efter lite lirkande blev det sushibar. Jag smsade hennes far medan vi mumsade på den råa fisken att Irma hade magmigrän och att det fanns ett ljus i tunneln efter detta år med mer vab än jag vågar titta efter om och så mycket smärta att hälften vore nog. Mätta och belåtna åkte vi och köpte lite Halloweenkläder för att landa hemma rätt sent och trötta somnade vi in och på väldigt länge hade jag en helt drömlös natt.