Mephala

Irma! Du beter dig som en kille!

Det var ingen komplimang utan nedsättande. Irma blev så klart ledsen och vi löste det på något sätt. Men hur kan man lösa det när hon som uttalar det anser det vara dåligt att vara pojke för ALLA pojkar slamsar och stör och beter sig illa. I alla fall alla i hennes klass och på skolan. Jag hävdade, till min förvåning, inte alla pojkar och sa att slamsa är en mänsklig grej och att hennes syster är en flicka. MEN JAG VEEEEEET! Jag sa inte hon var en pojke, jag sa hon betedde sig som en. 

När hon lagt sig så började jag fundera om jag kanske hade fel för är det inte så vi uppfostrar våra pojkar? Det är okej att vara slamsig, barnslig och inte bry sig om skolan. Det är ett macho-ideal att leva upp till vilket gör det svårt för pojkar i en skolmiljö att anpassa sig vilket i sin tur leder till sämre betyg och svårt att ta sig in på en högre utbildning. Kanske hon hade rätt i att alla pojkar är så, eller snarare normen om hur en pojke bör vara. Gråt inte, det är tjejigt. Jävla kärring. Sluta bete dig som en fjolla. Kanske min nioåring har genomskådat den socialisation som pågår omärkbart runt omkring oss och tyckte att hennes lillasyster bör rätta in sig i ledet bland de seriösa och duktiga flickorna istället för att slamsa runt som en pojke. Kanske hon redan insett, att pojkar har en sämre chans i livet men även i relationer eftersom de inte ges verktyg att ta hand om sina känslor vilket leder till en större självmordfrekvens bland män och även depression. Egentligen var hennes uppmaning till hennes lillasyster en oro över vad som kommer om man beter sig som en pojke. Oron har aldrig legat i att lillasyster väljer det som anses vara traditionellt pojkkläder, badar i badbyxor eller helst är en drake på prinsesskalaset. Det är slamsandet och tramsandet som gör att man är en pojke, inte att du har kalsonger och spiderman på väggen. Mitt i all röra med middag och arga barn och förkylning så gav jag det inte en vidare längre tankestund utan jag släckte branden. Nu när jag sitter i soffan, har sett de fantastiska historieätarna(jag har recept på kalvhjärna i min kokbok från 1917 ifall någon är intresserad), fortfarande äckligt förkyld men inte lika stressad så inser jag att min äldsta dotter redan är mer feminst än vad jag någonsin varit och att när hon skriver Grrl Pawer på ett papper så menar hon det till fullo, trots att vi får sämre lön, utsätts för sexuella trakasserier och får stå för det mesta av det obetalda jobbet. Min förhoppning är att när hon växer upp så har vi kommit ett steg längre eftersom man inte längre diskuterar aborträtt utan den är självklar eller huruvida man bör frias för man sov då man våldtog någon eller att våldtäkt som sker i en park inte är ett allvarligt brott. 

Men en flicka får väl drömma.