Mephala

Hon undrade när hon skulle få skägg. Aldrig sa jag, det är oftast bara män som får skägg. Hon somnade besviken den kvällen, bestulen på något som aldrig varit avsett för henne.
Så år senare hittade jag lösmustascher som jag köpte till hon som aldrig skulle få riktigt skägg. Glädjen var stor och hon sov i sin nya mustasch. Men på morgonen växte en klump i magen, hur skulle hon bli mottagen på skolan? Skulle de skratta?
Mest troligt sa jag, men då får du prata med fröken. Hon gick på skolan och jag kan så här i efterhand ångra som tusan att jag inte gick med henne. Jag i min enfald trodde det var lugnt. Enfald!!
Så när arbetsdagen led mot sitt slut kom hon intrampades på jobbet med sin syster. Men vars är mustaschen frågade jag varav hon började gråta. De hade skrattat. Flera stycken. Någon hade bett henne ta av sig den flera gånger. Så i ilska och skam slet hon av sig den och kastade bort den.
Hon grät i min famn och jag försökte förklara världen utan att ta bort hennes rätt att vara den hon är.
Jag vill inte vara den som säger till henne att flickor kan inte ha kalsonger, kort hår, badshorts, dinosaurier på tröjan och lösmustasch. Världen kommer att berätta det för henne om och om igen tills hon antingen blir starkare eller ger upp. För vad blir nästa steg? Lilla vän, du kan inte bli paleontolog eller astronaut, det är bara pojkar som kan det. Du måste sluta gilla grönt och tycka om rosa. Du måste börja handla kläder på den sida av affären som H&M anser att du ska handla på. Du måste förändra dig totalt, för lilla vän, du har en fitta och den gör tydligen så att vissa av dina egenskaper och vad du tycker om är förprogrammerade.
Du duger som du är, så länge som du väljer att hålla dig inom normen för vad som är okej vad en flicka får göra. 

Jag vill inte ha det som min uppgift att förklara varför man kan bli utskrattad om man väljer att ha kalsonger istället för trosor, badshorts istället för baddräkt, kort hår istället för långt. Jag vill inte säga att världen är elak och att det är du som måste ändra på dig, inte den.
Jag vill stötta, hylla, älska och acceptera henne för den hon är och vad hon än vill bli. Det är mitt jobb. Det är min allra främsta uppgift som mamma, inte att sänka, förändra och pressa in i en form hon inte passar i. 
Du duger precis som du är. 
Du är underbar oavsett. 
Ditt utseende är ditt val och ingen annans ensak. 
Du är det absolut finaste jag vet.