Mephala

 

Lämpligt nog har gamla känslor och gamla mönster blivit till sekundlånga ögonblick. Det som tidigare tog mig dagar att gräva mig upp ur och bearbeta försvinner numer i den konstanta vinden som blåser. Smärtan som borrade sönder hela min kropp och själ lämnar sällan ens ett blåmärke. Jag trodde den gången för länge sedan att jag inte skulle överleva och att livet förevigt skulle vara snett, skevt och vint. Men som vanligt är tiden en lustig rackare som löser det mesta och skapar ärr av öppna sår och långsamt plåstrar ihop det som en gång låg i tusen bitar. 

Idag är det mesta helt och fantomsmärtorna blir alltmer sällsynta även om jag kan skamset erkänna att såren inte riktigt läkte ihop som de skulle och ärren fortfarande är synliga med en klarröd färg. Det gör inte ont längre men minnena tränger fram ibland och jag undrar stilla hur jag skulle ha kunnat veta då det jag vet nu om jag inte gått igenom det som hände då och vem hade jag varit om jag inte låtit det ske och drunknat i de djupaste av svarta hav och knappt tagit mig upp till ytan, hade allt varit bra då? Kanske. Men jag lever i den tron om att allt vi går igenom och allt och alla som passerar oss i vårt liv kommer av en anledning och låter oss bli starkare, segare och mer vaken än tidigare om vi bara väljer att ta till oss de lärdomar som dyker upp på vägen. 

 

Av alla nattsvarta stunder så hjälpte Finlands absolut bästa författare mig att hålla näsan ovan för ytan när jag trodde jag skulle sjunka till en gränslös botten. Jag lämnar er här med henne, för hennes ord är mer välvalda än vad mina någonsin kommer att bli.