20:11:00
When I was young I'd listen to the radio Waitin' for my favorite songs When they played I'd sing along It made me smile.
Jag minns det inte längre. Inte så där tydligt som förut. Det är mera känslan som stannar kvar. Den av förnedring, skam och självhat.
Jag minns inte hur det började eller hur det slutade. Jag minns bara att jag blev puttad in i skåpen, slagen, utfryst och snackad skit om. Sen alla dessa jävla öknamn som tog år att ta bort smärtan från. Jag minns vissa specifika händelser men det mesta har bleknat.
Denna mobbing som förstörde hela högstadiet förstörde även gymnasiet. Problemet var inte att det var schyssta människor, för det var det verkligen. Men jag gick runt som en rädd hare och väntade på ett slag eller ett glåpord. Om någon riktade minsta kritik mot mig så kröp jag ihop som en igelkott och allt gjorde bara ont.
Betygen blev ju kassa eftersom jag inte deltog på vissa lektioner och de jag deltog på vågade jag inte öppna munnen i rädsla för att någon skulle racka ner på mig. Eller dåliga. Jag tog mig ju in på högskolan året jag tog examen.
Men även där satt det kvar. Inte lika hårt och inte lika djupt. Men mitt självförakt var lika stort som på högstadiet, jag hade bara blivit bättre på att dölja det.
Jag levde mig igenom högskolan och fick kompisar. Nog för jag hade haft i låg och mellanstadiet, men det här var nya kompisar. Såna som valde att umgås med mig. Jag är fortfarande dem evigt tacksamma för allt de omedvetet gjorde för mig då. De lyfte upp mig till en ny nivå och efter drygt fyra år med dem mådde jag bättre. Inte bra. Självföraktet och självhatet fanns kvar.
Sen kom jag till den dag då jag inte orkade leva längre. Då allt var svart. Då sökte jag hjälp och hon började peta. Peta i de sår som inte läkt ordentligt och fick mig att prata om det som hade hänt.
Då trodde jag på allvar att jag hade kommit över det. Att det var något som inte spelade roll. Men jag skämdes. Jag skämdes som en hund att prata om det, att berätta, att låta henne veta hur de hade behandlat mig.
Men det blev bättre. Jag mådde bättre.
Sen har livet rullat på och jag har nästan börjat tycka om mig själv. På riktigt alltså.
Jag är inte samma människa som för många år sedan. Jag träffar många av mina klasskompisar. Jag kräver ingen ursäkt idag, för de är precis som jag, andra människor och har nog vuxit upp. Hoppas jag.
Men kanske om det aldrig hade hänt. Om jag inte hade blivit mobbad kanske jag haft bättre betyg, bättre självförtroende och kanske valt en annan väg. Vem vet. Men det hade i alla fall sparat mig många år av smärta och skam som egentligen aldrig var min.
För vem fan vill ha fula lilla simpan?
Jag minns inte hur det började eller hur det slutade. Jag minns bara att jag blev puttad in i skåpen, slagen, utfryst och snackad skit om. Sen alla dessa jävla öknamn som tog år att ta bort smärtan från. Jag minns vissa specifika händelser men det mesta har bleknat.
Denna mobbing som förstörde hela högstadiet förstörde även gymnasiet. Problemet var inte att det var schyssta människor, för det var det verkligen. Men jag gick runt som en rädd hare och väntade på ett slag eller ett glåpord. Om någon riktade minsta kritik mot mig så kröp jag ihop som en igelkott och allt gjorde bara ont.
Betygen blev ju kassa eftersom jag inte deltog på vissa lektioner och de jag deltog på vågade jag inte öppna munnen i rädsla för att någon skulle racka ner på mig. Eller dåliga. Jag tog mig ju in på högskolan året jag tog examen.
Men även där satt det kvar. Inte lika hårt och inte lika djupt. Men mitt självförakt var lika stort som på högstadiet, jag hade bara blivit bättre på att dölja det.
Jag levde mig igenom högskolan och fick kompisar. Nog för jag hade haft i låg och mellanstadiet, men det här var nya kompisar. Såna som valde att umgås med mig. Jag är fortfarande dem evigt tacksamma för allt de omedvetet gjorde för mig då. De lyfte upp mig till en ny nivå och efter drygt fyra år med dem mådde jag bättre. Inte bra. Självföraktet och självhatet fanns kvar.
Sen kom jag till den dag då jag inte orkade leva längre. Då allt var svart. Då sökte jag hjälp och hon började peta. Peta i de sår som inte läkt ordentligt och fick mig att prata om det som hade hänt.
Då trodde jag på allvar att jag hade kommit över det. Att det var något som inte spelade roll. Men jag skämdes. Jag skämdes som en hund att prata om det, att berätta, att låta henne veta hur de hade behandlat mig.
Men det blev bättre. Jag mådde bättre.
Sen har livet rullat på och jag har nästan börjat tycka om mig själv. På riktigt alltså.
Jag är inte samma människa som för många år sedan. Jag träffar många av mina klasskompisar. Jag kräver ingen ursäkt idag, för de är precis som jag, andra människor och har nog vuxit upp. Hoppas jag.
Men kanske om det aldrig hade hänt. Om jag inte hade blivit mobbad kanske jag haft bättre betyg, bättre självförtroende och kanske valt en annan väg. Vem vet. Men det hade i alla fall sparat mig många år av smärta och skam som egentligen aldrig var min.
För vem fan vill ha fula lilla simpan?