Mephala

Mitt i all flyttkaos hittade jag ett kort på min pappa. Det var svartvitt och med tanke på hans musctasch borde det vara i slutet på åttiotalet. Han satt och tittade åt ett annat håll i sin flanellskjorta, blå kan jag tro att den var enligt mina barndomsminnen. I knäet höll han ett pepparkakshus med en lapp där det stod med ojämna och sneda bokstäver "Sandra K". Bakom honom satt folk från det förgågna i ett bönhus som numer benämns som byagård. Jag minns inte vad eventet var, kanske ännu ett skådespel om Jesufödelse eller bara lucia. Han såg ut precis så som jag mindes min pappa som liten, men mycket yngre. Då, när jag var tio, tyckte jag han var lastgammal men så här i retroperspektiv så var han ungefär i min ålder.

 

De, mamma och pappa, var förbi och hjälpte mig med lampor och gardiner då jag plockade fram kortet och visade mamma. Plötsligt var hon tjugo år tillbaka i tiden. Hon tittade på kortet och jag såg att hon inte riktigt var här. Men sa hon, vad fin han är. Ett riktigt riktigt fint kort. Kan jag få det?

Självklart sa jag och log. Hon tittade ner på kortet igen och det är alltid denna kärlek. Denna stora kärlek som har överlevt fyra rabiata barn, fattiga förhållanden och över fyrtio år. Kanske en dag.

 

 

Eftersom kortet numer pryder kylskåpet i Kusfors får ni en gammal bild på mig istället. 22 nått och på inflyttningsfest i Härnösnad. Länge sedan, men ändå inte. Tiden är en lustig grej.