Mephala

Och demonerna drar och sliter i mig tills jag blir alldeles trött och vimmelkantig. De låter mig aldrig sitta still och egentligen tror jag deras namn är stress och lättja i en dålig kombination. Så de driver mig till Skellefteå, i jakt på att stilla mitt sinne. Jag köper skor och dricker te tills tungan domnar. Jag funderar hur jag ska få rätsida på allting, men klädhögen växer och tiden rinner iväg. Hälften är packat, nej inte ens det och det mesta står kvar där det står. Allt ska ner i kartonger och jag vill spy över alla saker som jag ska bära och kånga upp och ner och hit och dit. Jag vill dränka mig i en stor kopp Chai och bara känna lugnet. Istället trippar jag runt i mina nyköpta skor och tänker att de lär säkert passa perfekt i den stora garderoben bredvid sovrummet. De lär passa perfekt på mina fötter då jag ska svira runt i Norsjös nattliv....eller vänta nu?! Jag vet ärligt inte vart jag ska börja, trots att jag har flyttat mer gånger än vad som är behövligt. Eller är det bara så att jag vill inte börja. Jag vet inte. Men allt känns bara som en tegelsten runt halsen samtidigt som allt annat går som på räls. Herregud vilket roligt jobb jag plötsligt fick när det omorganiserades. Jag längtar dit, för första gången på väldigt länge. Barnen är som alltid söta och rara. Mina vänner är suveräna och danslusten har börjat komma tillbaka. Inte nog med det så verkar järnbristen ha gett med sig så jag funderar på att äntligen börja träna. Men sen ser jag kartongerna som står tomma och demonerna börjar slita i själen. Jag drömmer om en trollstav som kan få sakerna att självmant sväva till lägenheten i Norsjö. Ni vet, som Musse Pigg i trollkarlens lärling. Hokus pokus, sim salabim.