Mephala

2014-04-12
09:54:45

Folk viskar om oss, säger att vi inte hör ihop. Du bryr dig inte om dem, tittar rakt fram, inte runt om, ser in i mina ögon. Vi kan gå vår egen väg. (Du kan gå din egen väg) Jag är din röst, i regnet som aldrig slutar. Du är en sång på mina läppar, en klassiker. Och när trummorna rullar igång, är jag säker. Du kan gå din egen väg.

Det fanns en tid då jag vacklade då vinden blåste. Grunden raserades under mina fötter vid minsta lilla kontinentalförflyttning. Jag hade inget motstånd att stå emot. Jag vände på mig. Vred på mig. Blev till en liten amöba med de längsta av känselspröt. Inte bli avig. Inte sticka ut. För jag föll och rasade igenom så fort mina täckmantlar inte höll. För vem var jag att bestämma. Duga. Begära. Så höll det på. Jag föll ner. Krälade runt i dyn i sökandes efter mina skyddskläder. Orkade mig vissa fall inte stå upp utan låg där och stirrade upp i mörkret. Den känslan i magen som sa något annat. Som viskade: Pröva. Gå din egen väg. Kväsdes snabbt av rädslan. Denna ständiga rädsla som följde mig vart jag gick. Den som fick mig att vackla. Ramla. Kräla. Magen skrek och jag kväste. Och jag lyckades. Jag blev anonym. Ingen att tala om. En skugga som gled runt. Ingen. Men livet är finurligt och tvingar oss att gå de vägar vi så länge undvikit. Den presenterar oss för ett erbjudande vi inte kan motstå. Den drar mattan bort från våra fötter så vi faller. Men vi faller inte ner i det hårda golvet utan på den mjukaste av rosa moln. Vi kämpar för att hitta åt våra osynlighetsmantlar men inser att ska man ha kakan får man allt offra lite. Så man väljer. Väljer mellan att fortsätta sitt liv i skuggorna eller att kliva fram i solen och glittra. Jag valde det senare. Magen skrek för högt. Kakan var för lockande och jag njöt på de moln som jag svävade på. Så det kom. All de röster som jag undvikit under så många år kom på en och samma gång. Det blev en sådan kakofoni att jag grät mig till sömns. Men priset var för lockande för att krypa tillbaka in i min amöbaroll. Istället för att falla av den storm som blåste runtomkring mig så byggde jag upp vindskydd. Starka ena. Sådana som till slut stod själva utan att jag behövde hålla upp dem. Magen slutade skrika och hummade gillande. Jag ställde mig upp i dyn och gick med stolta steg ur den. Vinden ven och skrek runtomkring mig. Som om den skulle kunna ändra den kurs jag valt. Röster ekade runt omkring mig som en falsksjungande kör som aldrig ville bli tyst. Men tiden är en märklig ting. Den läker. Den helar. Den får stormar att tillslut dra  förbi. Den får röster att tystna till små viskningar för jag föll inte. Jag valde min väg och dödade den amöba som följt mig så länge. 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: